Just nu borde jag inte skriva här. Just nu borde jag lägga mig och försöka sova. Just nu är jag irriterad och stör mig på precis allt. Sjukt mycket. Och vet ni vad? Jag vet inte ens varför, har inga anledningar, behöver ingen anledning. Detta är en sak med min borderline som gör mig så frustrerad, att inte alltid veta varför. Och detta händer många gånger. Jag vet nästan aldrig varför jag är förbannad, jag bara är det liksom. Jätte förbannad. Känslan av ilska äter just nu upp mig inifrån och här sitter jag och biter ihop för att inte kasta något i golvet. 

Vet ni vad jag brukar göra för att vända detta humör? Ingenting. Absolut ingenting annat än att sitta här och känna ilskan i min kropp. Det riktigt värker i kroppen på mig. Och här sitter jag. Vill ni veta varför jag bara sitter såhär? 

För att jag väntar ut ilskan. Den kryper ut sakta men säkert. Ibland tar det timmar, ibland slutar det med att jag totalt bryter ihop och stört bölar. Kanske jag grinar tills jag somnar. Men sen är det iallafall bra igen. 

Nu tänker jag krypa ner i sängen under täcket framför mash och somna. Hoppas på att jag får en natt utan mardrömmar och ska låtsas att min älskade sambo ligger bredvid mig. ❤ 

God natt!

En sak jag vill säga er som läser denna blogg och har psykiska problem själva är att - ge aldrig upp! Hur än svårt det är så är det såå värt det! Det är fruktansvärt jobbigt att må psykiskt dåligt och många många gånger har man lust att bara ge upp och skita i allt. Men vet du vad? Du kan må bra! Jag tror på dig! Kan jag så kan du! 

Jag har kommit en bra bit på vägen i mitt mående. Visst, jag kommer förmodligen alltid att få leva med min diagnos. Men jag kan lära mig att leva med den på ett sunt sätt. Det bästa jag gjort i mitt liv hittills var att gå i terapi. Och det är mitt absolut bästa tips till dig med borderline - gå i terapi! KBT (kognitiv beteende terapi) blandat med psykodynamisk terapi fick jag och hade en väldigt bra terapeut.  (Kan skriva om hur terapin fungerar i ett annat inlägg en annan dag) :)

Var inte rädd för att ta det steget! Och skäms aldrig över en diagnos. Jag brukar säga såhär "att skämmas över sin diagnos är som att skämmas över huvudvärk". 

Ville bara skriva detta lite snabbt! Finns det något du vill fråga mig så fråga på :) 

Detta inlägg handlar om hur jag med min borderline fungerar som kompis. Vi börjar från början - du och jag lär känna varandra. 

Jag är väldigt nervös över morgondagen då vi har bestämt oss för att ta en fika. Så nervös att min mage värker, tankarna snurrar och det tar timmar för mig att kunna somna. När jag väl somnat sover jag oroligt och vaknar upp några gånger för att sedan somna om. 

Morgonen är här, om några timmar ska jag träffa dig på fiket nere på byn. Jag har ställt klockan så jag hinner göra mig extra fin för att jag ska träffa dig och vill ge ett bra första intryck. Det är nu ca en timme kvar innan vi ska träffas och jag är nu så nervös över att träffa dig att jag överväger att komma med en ursäkt för att slippa undan. Jag vill verkligen träffa dig och jag vill verkligen få mig en ny kompis men är så rädd för att du inte ska tycka om mig. Eller för hur jag ska beté mig under tiden. Sjukligt nervös och osäker. Osäker på mig själv. Vid det här laget har jag ont i magen och skulle vilja lägga mig under täcket och grina. Om jag avbokar så avbokar jag pga min osäkerhet, fast kommer istället med en ursäkt. 

Jag åker och träffar dig. Jag ger dig förmodligen en hastig kram och hälsar trevligt, du märker kanske att jag är stressad, orolig eller väldigt nervös. Jag beställer förmodligen exakt samma fika som du gör. Under tiden vi fikar pratar jag kanske lite fort så orden inte hänger ihop så jättebra eller så stammar jag. 

Under den tiden vi satt där, du och jag, snurrade tankarna i mitt huvud. Jag tänkte på hur dum jag lät när jag sa sådär.. hur jag åt, hur jag satt och undrade vad du tänkte om mig. Lät jag som en negativ människa?

Jag går hem och är så glad för att jag fick träffa dig, kanske jag har fått mig en ny kompis? Eller så kanske du inte vill bli min kompis. Jag grubblar över det en längre tid. Undrar om jag ska våga höra av mig till dig igen. 

Pga min osäkerhet stöter jag ofta ifrån mig personer som försöker lära känna mig. Inte för att jag själv vill. Känslan av osäkerhet och nervositet äter upp mig inifrån och jag gråter gärna en skvätt. Besviken på mig själv för att jag inte träffade dig. Känner mig som en dålig person och de negativa tankarna tar över. 

Nu är jag en kompis du känt länge. Jag är ganska dålig på att höra av mig, vill inte umgås flera dagar i rad. Jag uppskattar verkligen våran vänskap och jag kommer att finnas här när du som mest behöver mig. Även om jag inte är världs bäst på att hela tiden visa min uppskattning. Ibland har jag perioder då jag gärna låser in mig och lämnar kompisar utanför. Min borderline gör mig trött och orkeslös. Och jag vill vara ifred en stund. För att få tänka och ta igen mig. 

Det här är jag. En djup och öppen tjej som kan prata om nästan vad som helst med vem som helst. Ibland är jag alldeles fööör öppen. Ibland bryr jag mig och försöker vara tyst om saker och ting och ibland skiter jag helt fullständigt i vilka som vet vad och vad folk tycker och tänker. När jag är arg, ledsen eller besviken så är jag extremt överjävligt arg, ledsen eller besviken. Är otroligt känslig och minsta lilla kan göra väldigt ont. Mitt humör är som en berg och dalbana. Jag reagerar väldigt snabbt.. på sånt jag inte gillar. När jag älskar någon så skulle jag kunna dö för den personen, jag älskar verkligen av hela mitt hjärta, kropp och själ. Jag är fruktansvärt orolig och stressad 24/7 över allt och inget. Jag är som en stor våg av känslor. Ofta känns det som att känslorna äter upp mig inifrån, då jag känner känslor mycket starkare än andra. När jag är glad är jag dock lyckligast på hela jorden.. tyvärr håller den känslan inte i sig speciellt länge. 

Det här är jag. Mikaela med diagnosen borderline - perssonlighetsstörning.