Detta inlägg handlar om hur jag med min borderline fungerar som kompis. Vi börjar från början - du och jag lär känna varandra. 

Jag är väldigt nervös över morgondagen då vi har bestämt oss för att ta en fika. Så nervös att min mage värker, tankarna snurrar och det tar timmar för mig att kunna somna. När jag väl somnat sover jag oroligt och vaknar upp några gånger för att sedan somna om. 

Morgonen är här, om några timmar ska jag träffa dig på fiket nere på byn. Jag har ställt klockan så jag hinner göra mig extra fin för att jag ska träffa dig och vill ge ett bra första intryck. Det är nu ca en timme kvar innan vi ska träffas och jag är nu så nervös över att träffa dig att jag överväger att komma med en ursäkt för att slippa undan. Jag vill verkligen träffa dig och jag vill verkligen få mig en ny kompis men är så rädd för att du inte ska tycka om mig. Eller för hur jag ska beté mig under tiden. Sjukligt nervös och osäker. Osäker på mig själv. Vid det här laget har jag ont i magen och skulle vilja lägga mig under täcket och grina. Om jag avbokar så avbokar jag pga min osäkerhet, fast kommer istället med en ursäkt. 

Jag åker och träffar dig. Jag ger dig förmodligen en hastig kram och hälsar trevligt, du märker kanske att jag är stressad, orolig eller väldigt nervös. Jag beställer förmodligen exakt samma fika som du gör. Under tiden vi fikar pratar jag kanske lite fort så orden inte hänger ihop så jättebra eller så stammar jag. 

Under den tiden vi satt där, du och jag, snurrade tankarna i mitt huvud. Jag tänkte på hur dum jag lät när jag sa sådär.. hur jag åt, hur jag satt och undrade vad du tänkte om mig. Lät jag som en negativ människa?

Jag går hem och är så glad för att jag fick träffa dig, kanske jag har fått mig en ny kompis? Eller så kanske du inte vill bli min kompis. Jag grubblar över det en längre tid. Undrar om jag ska våga höra av mig till dig igen. 

Pga min osäkerhet stöter jag ofta ifrån mig personer som försöker lära känna mig. Inte för att jag själv vill. Känslan av osäkerhet och nervositet äter upp mig inifrån och jag gråter gärna en skvätt. Besviken på mig själv för att jag inte träffade dig. Känner mig som en dålig person och de negativa tankarna tar över. 

Nu är jag en kompis du känt länge. Jag är ganska dålig på att höra av mig, vill inte umgås flera dagar i rad. Jag uppskattar verkligen våran vänskap och jag kommer att finnas här när du som mest behöver mig. Även om jag inte är världs bäst på att hela tiden visa min uppskattning. Ibland har jag perioder då jag gärna låser in mig och lämnar kompisar utanför. Min borderline gör mig trött och orkeslös. Och jag vill vara ifred en stund. För att få tänka och ta igen mig.